Varför får man selenbrist? Jag menar, hon får ju vitaminberikade mineraler året runt, även om det inte är alltid det faller damen i smaken den tiden det finns gräs. Men då ska det å andra sidan inte behövas heller, eftersom e-vitaminet i gräset ska ta hand om alltihop. Enkelt sagt.
Men nu visade i alla fall blodprovet på selenbrist och enligt veterinären (och Google) får man just sådan symtom som hon uppvisat. Google talar om muskeldegenerering, men att läsa om det var väldigt otäckt så jag hoppas verkligen att de här extra tillskotten hon får nu, ska rätta till det hela!!
Nytt blodprov ska tas nästa vecka och sedan vill jag få reda på hur prognosen ser ut, hur lång tid det kan ta och hur… ja, med allt vad det innebär.
För två veckor sedan fick hon dock riktigt ont överallt och tappade och snubblade överallt hela tiden, så sedan dess har vi bara skrittat, gosat, promenerat, masserat och testat lite tömkörning. Ibland har jag frågat henne om hon tror hon kan trava lite – och tio steg en dag har vuxit till tretti några dagar senare. Men vi undviker den mjuka paddocken och håller oss till plan mark än så länge.
Idag travade vi för första gången (på dessa två veckor) nästan hela banvallen tillbaka från Ängavägen. Och inte bara lite kravlös jogging utan vi kunde även jobba i traven och hon kändes riktigt bra och ville gärna själv galoppera också mot slutet, men nu tar vi en sak i taget.
För nu vill jag först veta vad blodprovet nästa vecka säger och jag vill även försäkra mig om att det inte är något annat också, innan jag börjar med operation återuppbyggnad!
Hösten börjar långsamt göra sitt intåg men solen värmer fortfarande underbart.
I stallet står Hera på boxvila för en envis jättegalla på hasen och tigger om uppmärksamhet och ”gulekisen” hälsar på i sadelkammaren och en padda har uppenbara svårigheter när han hamnar på ett gallerverk. Vad vore livet utan djuren omkring oss?
